Nybliven medlem berättar

Ursula Liepe gick ur Svenska kyrkan som arg tonåring. Nu har hon blivit medlem igen. Det här är hennes berättelse.

Jag gick ur kyrkan när jag var 15 år. Pappa fick skriva på pappren eftersom jag inte var myndig. Jag tror att min familj har påverkat mig. Mina föräldrar gick också ur.

Det som ändrade min uppfattning var min äldsta son Martins konfirmationstid på Kronoberg. Onsdagskvällar och söndagskvällar fick föräldrar komma dit på gudstjänst. Jag tror jag gick dit varje gång. En anledning var att jag längtade efter min son. Men det berodde också på en annan sak, en känsla som jag fick inom mig.

När jag besökte Kronoberg kände jag en sådan värme. Det fanns en plats för alla, både konfirmander, före detta konfirmander, sjuka, handikappade och människor som vanligtvis faller utanför samhällets ramar. Det blev så tydligt för mig att man fick komma precis som man var, varken mer eller mindre. Kyrkan kändes modern och jag kände mig välkommen.

Jag började fundera. Varför har inte jag konfirmerats? Mitt beslut i tonåren har inneburit att jag behövt kämpa med livets stora frågor på egen hand. Jag har fått komma fram till min svar själv. Det hade varit enklare i ett sammanhang där man fått hjälp att diskutera sig fram. Hela konfirmandtiden handlar om att man ska ta reda på vad man själv tror. Man talar om livets frågor, om livets mening och vad det är att vara människa.

När Martin skulle konfirmeras ville jag skriva en vers på kortet som han skulle få. Därför letade jag bland mina gamla dikter och anteckningar för att hitta något passande. Jag hittade då en gammal dagboksanteckning som förklarade anledningen till att jag valt att gå ur kyrkan. Det var en arg tonåring som hade skrivit: ”Ingen ska bestämma över mig och jag vill minsann inte döpas in i en förening där man inte har något val att tro vad man vill.” När jag läste detta tänkte jag: hur kunde min obstinata tonårsuppfattning få styra ett så pass stort beslut?

Detta var inget som jag stod för längre.

Martins konfirmation och hans präst Carina Samuelsson, som jag tyckte var helt fantastisk, påverkade mig mycket. Jag ville vara med och jag fick vara med, men jag kände mig inte delaktig fullt ut. Jag satte upp gränser för mig själv då jag var på gudstjänst. När vi skulle be Fader vår, knäppte jag inte händerna till exempel. Nu när jag är medlem har jag fått en annan känsla när jag har varit i kyrkan. Jag följer med i bönerna och känner mig delaktig fullt ut. Min tro har inte förändrats, men känslan är annorlunda.

Jag är glad att jag har blivit medlem i Svenska kyrkan. Sen måste man ju inte köpa allt som alla medlemmar säger och uttalar. De flesta som representerar kyrkan står för en modern kyrka och har sunda värderingar. Det kristna tankesättet att värna om medmänniskan och se bakom mallar och roller är extra viktigt i dagens kravfyllda samhälle.