Roger, förlåt!

Blogginlägg av Åke Roxberg

För många år sedan tjänstgjorde jag i en liten smålandsförsamling. Det var den typen av bygd där alla menade sig känna alla, och en nyinflyttad fick snabbt ögonen på sig. Det gällde Roger också. Han hade köpt sig ett litet torpställe för han ville bo på landet, antar jag. Eller också var det så att det var billigare än att köpa nåt i stan. Roger började gå i kyrkan, vilket väckte viss uppmärksamhet. Dels berodde detta på att han var relativt ung, dels på det faktum att folk började helt enkelt inte gå i kyrkan så där utan anledning. Nu visade det sig att Roger hade en anledning. Han hade nämligen blivit varse att det fanns en Gud som hörde bön. Det hade kommit helt oväntat. Han berättade att han vid ett tillfälle var i en akut krissituation och stod så att säga vid vägs ände. Så i sin desperation bad han till den Gud han dittills inte velat tro existerade. Och Gud svarade. Dessutom gjorde han det på ett sätt som inte lämnade något tvivel. För Roger blev det i ett nu fullständigt klart att Gud var en verklighet att räkna med. Alltså började han gå i kyrkan. Det kan inte ha varit enkelt att komma från ingenstans och försöka göra sig hemmastadd i gudstjänstlivet i den lilla landsbygdsförsamlingen. Men Roger försökte. Visst märktes det  att han levat ett liv som var rätt annorlunda de flesta andras i kyrkbänkarna. Inte minst märktes det  på språket. Det var färgstarkt, om jag ska uttrycka mig lite försiktigt.

En dag efter  gudstjänsten skulle jag köra honom hem och vi blev sittande i bilen och samtalade. Jag minns inte vad samtalet handlade om. Antagligen var det något som irriterade mig, för plötsligt for det ur mig: "Måste du svära så där hela tiden!" Jag kan fortfarande efter alla dessa år ännu känna hur något dog där i bilen. Roger försvann sakta ut ur församlingslivet. Efter ett tag flyttade han från sitt lilla torp, jag vet inte vart. Jag är naturligtvis inte säker på att det var min kommentar som var enda anledningen, men jag är övertygad om att den starkt bidrog till att få Roger att känna sig ovärdig, dömd och utanför. Om du läser det här, Roger, vill jag bara säga att jag innerligt hoppas att du funnit en församlingsgemenskap där  din tro fått växa sig stark utan pekpinnar från andra. Förlåt mitt taffliga försök att spela Gud.

Nu har jag läst vad pastor Swärd skriver om den församling i USA som säger att de välkomnar homosexuella under parollen: "Come as you are - but don´t leave as you are." Skulle du känna dig välkommen i ett sammanhang om du visste att den uttalade förhoppningen var att du skulle få en ändring på det som du uppfattade som din personlighet, som den du är? Jag är fullständigt övertygad om att Jesus förändrar liv. Han kan befria var och en av oss från alla möjliga destruktiva beteenden, som t ex ovanan att döma, att tala illa om andra, att vara girig osv. När det gäller HBT-personer är det lätt att ha den förutfattade meningen att det handlar om olyckliga människor som inget hellre vill än bli fria från det som uppfattas som en destruktiv livsstil. Visst finns det miljöer där livsstilen knappast är hälsosam. Men tänk om människor dras dit, just därför att det är så ont om bra ställen där man blir accepterad och respekterad? Tänk om den kristna församlingen skulle kunna vara en sådan miljö? Och tänk om vi förutsättningslöst vågade lita på att Jesus gör jobbet, det som nu behöver göras i varje människas liv, när vi väl kommer i hans närhet.
"Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem."