Blogginlägg av Elisabet Tunström
Under min promenad kan jag konstatera att de flesta träd nu tappat sina löv. Hösten är verkligen här. Som träden avlövats, har sommarens solbränna bleknat på mig. Det är höst hos mig också. Medan jag vandrar på mattan av löv på stigen, funderar jag på träd.
En gång, under mina studieår, fick jag uppgiften att jag rita ett träd, som beskrev vem jag var just där och då. Det blev alldeles blankt i mitt huvud. Jag som inte ritar så bra! Jag bestämde mig för att strunta i mina invändningar och bara rita. På papperet växte ett träd fram, ett ganska stort träd, som jag ritade detaljerat med dess olika grenar och blad. Jag kände mig väldigt bekant med trädet, det gav mig känslor av trygghet, frihet och glädje. Samtidigt förundrades jag över det. Teckningen fick hänga ganska länge på kylskåpsdörren, tills jag en dag plötsligt insåg att det ju var DET trädet. Det var den stora kastanjen från barndomsåren i Roslagen jag ritat! Sen dess är det ett av ”mina” träd. Även om jag inte ser det eller kan ta på det längre, så bär jag det inom mig.
Hur är egentligen relationen mellan människor och träd?
Som folk är svenskarna ovanligt starkt knutna till träd, det kan man avläsa av våra namn. Näst efter son-namnen är trädnamnen de vanligaste ; Ek, Björk, Lind, Pil, Almgren, Löfgren, Eklöf, Björkkvist. Vi vet också att vi mår bra av att umgås med träd. Så fort en människa kommer in i en liten skogsdunge, sjunker blodtrycket, har vetenskapen konstaterat. Barn (och kanske vissa vuxna) kan inte låta bli att klättra upp i träd, för att leka eller att bara sitta och titta på utsikten och fundera över livet. Plockat vackra löv och intressanta kottar har vi väl alla gjort. Jag, som är väldigt förtjust i släktforskning, kan se trädet som en förebild, en inspiration i vårt människoblivande. Jag tror att det kan vara en hjälp att ha kunskap om sina rötter, så långt det är möjligt, som en bas (av flera) att kunna växa som människa från. Kunna bli den människa vi har potential till, sträcka våra grenar ut i världen och in i framtiden.
Träden blir också våra goda vänner. Trofasta står de där, år efter år, fäller sina löv på hösten och knoppas till våren. I en föränderlig värld står dessa tysta storheter och lever sina liv i trygga cykler, de har funnits långt före oss och kommer att stå där efter oss. Detta kan ge oss en känsla av ödmjukhet som har en andlig dimension. Kanske är det därför det pågår en så het debatt, kring en mäktig gammal eks varande eller inte, just nu i huvudstaden. Över hela landet visar människor sitt engagemang för denna ek. Det sägs att den är mellan 500 och 1000 år gammal. Lite spännande är det att tänka på de historiska skeenden som pågått runt trädet, de människor och samhällen som levt runt det. Kanske har det funnits ända sedan det fortfarande var vikingatid i Sverige. Gustav Vasas regenttid har kommit och passerat. Nu är tiden, människorna och samhällena borta, men eken står kvar.
Den värmländske författaren Göran Tunström, har skrivit åtskilliga krönikor om sin personliga relation till ett plommonträd. Tunström förlorade sin ena lunga pga av sjukdom och en tid därefter delades hans kära träd mitt itu under en storm. ”Så fortfar vi att likna varandra, trädet och jag” konstaterade han i sin krönika.
I bibeln kan vi läsa om den korte tullindrivaren Sackaios, som så gärna ville se Jesus. Människorna, som ogillade att han skodde sig på deras bekostnad, släppte inte fram den lille mannen genom folkmassan. Men en sykomor blev hans möjlighet att komma tillräckligt högt för att se Jesus. Då såg Jesus upp i trädet och bad honom komma ner. För Sackaios blev det ett livsavgörande möte, ett möte som förändrade honom och hans sätt att leva. Ibland behöver vi lyfta oss själva ur de sammanhang vi lever i eller komma ner från våra positioner, för att se hur vi lever och vad som egentligen är viktigt.
”Vi bad ingenjörerna skapa en billig, pålitlig o miljövänlig maskin, som fångar upp koldioxid och sprutar ut syre. De presenterade – ett träd.”
(British forestry commission)