Allhelgonavandring på kyrkogården

Blogginlägg av Leif Adolfsson

Jag har ända sedan jag var liten tyckt att det har varit rogivande och intressant att vandra runt på kyrkogårdar. Många av dessa kyrkogårdar finns uppe i Jönköpingsbygden där jag hade min uppväxt.

Efter många år här i Växjö har jag av naturliga skäl, då jag i mitt arbete ofta befinner mig på kyrkogårdar, fått ett mycket speciellt förhållande till de kyrkogårdar som hör den här bygden till. Men jag går gärna dit alldeles själv av personligt intresse. Det är kulturhistoria att gå runt och läsa på gravstenar och meditera en stund och få sig en tankeställare kring livets gång och vad jag gör av min stund på jorden.

Detta gjorde jag häromdagen då jag besökte Tegnérkyrkogården mitt i Växjö. Jag tog med mig min kamera och fångade några höstliga bilder i den gamla kulturmiljö som kyrkogården utgör.
En kyrkogård i allhelgonatid är något alldeles speciellt. Stillheten och tystnaden blandat med alla färgskiftningar i de löv som fortfarande klamrar sig fast på trädens grenar. Några ljus brinner här och var och flertalet gravar har redan smyckats inför helgen och den kommande vintern.

När jag går runt och filosoferar så erinrar jag mig att det är precis tjugor år sedan min gode vän och kollega Jonas Fors hastigt lämnade jordelivet. Jag kan inte förstå hur tiden kan gå så fort. Minnesbilderna av honom är så klara fortfarande. Men det är väl som han själv skrev i en efterlämnad dikt.

Visst brinner gravljusen ner,
och lyktorna mister sitt sken
och blommorna börjar slokna-
men minnena lever
med osläckbara lågor
med leende lyktsken
och friska röda rosor.
Det finns inget efteråt
i minnenas välsignade hägn –
allt är alltid
Allhelgona!

Så när jag går runt där på kyrkogården och känner igen namn på gravstenarena så kommer många minnesbilder för mig av människor som jag känt. Det är en märklig gåva vi fått att minnas. På det sättet kan jag förstå när vi i en av allhelgonahelgens texter läser att Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Minnena gör människor levande även om de inte finns bland oss. Och då kan jag också inse att det finns det som är större än sorgen och det är glädjen att minnas.

Nu i allhelgonatid uppmanar jag dig därför att ta dig en tur till någon närliggande kyrkogård för att uppleva den stilla frid som råder där och som också hjälper oss att se sammanhang i tillvaron. Nu är din stund på jorden!