Blogginlägg av Leif Adolfsson
Förra veckan fick jag uppdraget att tala över ovanstående ämne.
Med detsamma som jag fick uppdraget så kände jag spontant: Måste man välja? Hör inte både Jesus och tomten till julen. Åtminstone utifrån mitt sätt att fira en traditionell svensk jul.
Vårt julfirande är oerhört traditionsrikt. Varje familj har sina traditioner liksom olika delar av vårt avlånga land har sina. Det är spännande.
Det vi gemensamt delar av traditioner är självklart det som hör ihop med grundorsaken till vårt julfirande nämligen att Gud blev människa. Därefter kommer detta med tomten.
Kristna förtecken har han också vår vän, som syns lufsa mot våra hus i julaftonskvällen med en säck på ryggen.
En av förebilderna till tomten är ett skyddshelgon som levde i staden Myra i mindre Asien, biskop Nikolaus. Han stod i ett särskilt förhållande till barnen.
Hans dag blev den 6 december. Och det är ju fortfarande i vår almanacka hans dag.
Det låg nära till hands att tänka på att Nikolaus var den som gav gåvor. Fortfarande är det så i många europeiska länder att Nikolausdagen den 6 december är gåvornas dag.
I gamla tider så var det här i Sverige en allmän föreställning om att varje gård hade sin osynliga skyddstomte. Dessa väsen brukade allmänt kallas för vättar eller tomtar. I Skåne brukar man ofta kalla dem för Nissar.
Dessa småväsen skulle man hålla sig väl med. De var lättretade och blev också väldigt lätt förolämpade. Seden att sätta ut gröt till tomten hör till denna urgamla folktro att hålla sig väl med den lille gårdsvätten.
Det fanns de som sa sig ha sett honom och kunde också beskriva hur han såg ut – liten till växten som ett barn, ansikte som en gammal man med vitt skägg, klädd i gammaldags bondedräkt, kort jacka och luva.
Det är den lille gårdstomten som Viktor Rydberg så underbart har åskådliggjort för oss i den underbara dikten Tomten som jag gärna läser vid julen inte samtidigt som men vid sidan om julevangeliet.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma…
…Endast tomten är vaken.
Denna urgamla gestalt ur nordisk folktro fick en modernisering under 1800-talet. Det var författare och konstnärer som åstadkom den förvandlingen , och det var drag av den kontinentale Sankt Nikolaus som gavs åt den lille grå svenske tomten.
Det är framför allt Jenny Nyström som lanserade den ”Nya” svenska tomten genom sina många bilder under slutet av 1800-talet och framåt. Hennes tomte har vissa speciella drag. En rödblommig fryntlighet, tecken till korpulens, övernaturlig välvilja, säck på ryggen med gåvor till barnen. I själva verket är han en försvenskad Sankt Nikolaus. Allt stämmer med förebilden. Det är egentligen bara namnet tomten som är helsvenskt.
Att jag nu uppehållit mig vid tomten och hans historia är för att jag egentligen tycker mycket om honom och självklart tycker jag att han, med sina kristna förtecken, har en plats att fylla i vårt svenska julfirande tillsammans med den stora glädjen över julens evangelium.
Allt av traditioner som är goda och som gör människor glada och välvilligt inställda till livet hör ett gott julfirande till.
Är det inte just detta som är traditionernas mening? Att släktled efter släktled skapa samhörighet, skapa kultur och göra oss till de vi är.
Som ni redan förstår av mitt resonemang så är mitt svar nej på frågan om vi måste välja mellan Jesus och tomten för att fira en god kristen jul. Det kan man göra med både tomte, god julmat och med glada sånger. Detta skymmer inte på något sätt besöket i kyrkan där vi lyssnar till evangeliet sjunger med i de härliga julpsalmerna och delar gemenskapen i julnattens mässa.
Det jag mer stör mig på är mycket av de måsten som vi själva skapat kring julen och dess firande och därtill det överflöd som tilltagit under åren. Det gör att julen innebär mycket ångest och dåligt samvete för alltför många människor.
Att göra något åt detta är mer välsignelse med än att skuffa tomten åt sidan.
Nu förbereder vi oss för julen därhemma. Vi har redan startat med att ha ljus och stjärnor i fönstren. Små och stora tomtar blandade med vackra änglar. En porslinskrubba får en centralplats mitt bland de andra julattributen.
När nu den första snön har fallit och jag tittar ut över min skogsbacke är jag glad som ett litet barn.
Min fru är måttligt intresserad av julen. Hon gläder sig naturligtvis nu med barnbarnen som tittar på allt med tindrande ögon. Men jag själv älskar julen med allt vad den bjuder av dofter, smaker och underbara upplevelser i kyrkans gudstjänster.
Man ska bara inte överdriva som jag sa tidigare. Det blir jul ändå. Och man kan ju påminna sig om att det bästa i livet behöver inte kosta så mycket.
Den som ändå är den stora skillnaden mellan Jesus och tomten är den att tomten åker ner i förvaringslådorna efter julen medan Jesus följer med mig hela tiden.
God fortsättning!