Blogginlägg av Åke Roxberg
Huga, det här blev långt. Är du säker på att du har tid att läsa ända till slutet? Hoppas det! Jag läste för en tid sedan att biskopen i Stockholm skulle få ta emot en ”regnbågsfisk” från en HBT (homo/bi/transgender) -organisation i Göteborg. Det fick mig att börja fundera. Fisken är en urgammal kristen symbol. Många har den som en dekal på bilen för att på ett diskret men ändå tydligt sätt markera att ägaren är kristen. Regnbågen har blivit en symbol för HBT-rörelsen. Slå ihop de båda symbolerna och du får en väldigt tydlig signal: Jag är kristen och HBT eller stöder deras sak.
På kyrkporten till Teleborgs kyrka har vi en rad symboler. Vi vill gärna tala om att här serveras rättvisemärkt kaffe, att lokalen är anpassad för handikappade, att det finns hörslinga, att det finns ett trådlöst nätverk för den som vill surfa. Liksom att lokalen är larmad nattetid och att det finns kameraövervakning utomhus. Tänk om vi skulle klistra upp en sådan där regnbågsfisk för att tala om att här ser vi gärna människor som är homo- eller bisexuella, transvestiter eller transsexuella osv. Vad tror du käre läsare, vi skulle få för reaktioner då? Jag tror att den första frågan blir vad det skulle vara bra för. Det påminner mig om (den numera uråldriga) historien om de två kyrkvärdarna som stod och samtalade en söndag i sakristian. ”Jag tycker att vi skulle göra den här kyrkan handikappanpassad” sa den ene. Varpå den andre bums svarade: ”Varför då? Här ser man ju aldrig några handikappade.”
”Jamen, de får väl komma om de vill. Här är ju alla välkomna utan att vi behöver sätta upp en skylt för det. ” En synpunkt som får mig att tänka på begravningar och minnesstunder. Under större delen av mina dryga trettio år som präst har det varit självklart att prästen skulle vara med på minnesstunden. Numera bör man fråga. Och det är inte alls ovanligt att de anhöriga säger, med lite tvekan: ”Ja, om du vill så är du naturligtvis välkommen.” Och man förstår precis att man egentligen inte alls är det.
”Jaha du, om min gamla mamma fick se ett par killar som pussas vid kyrkkaffet eller upptäcka att det sitter en transvestit på bänken framför henne, då skulle hon aldrig sätta sin fot i den här kyrkan mer.” Visst längtar vi efter att livet ska vara enkelt. Människor ska vara som folk är mest, de ska vara vanliga. Men hur ser egentligen en vanlig människa ut? I Teleborgs kyrka samlas människor i alla åldrar och kulörer. Människor som talar en hel massa olika språk, en del fullkomligt obegripliga åtminstone för mig. De har åsikter om allt möjligt och jag är säker på att vi skulle tycka olika i en massa saker som jag inte har en aning om. I en församling jag arbetade i för många år sedan, fanns det en person som var lite av en nagel i ögat på många. Han var rent ut sagt jobbig. Jag och en kollega klagade en gång inför en predikant från England som var på besök. Sanningen var att vi skämdes lite för den här personens skull. Vår engelske gäst gav oss ett svar som jag aldrig glömmer: ”Om inte det finns plats för honom i den här församlingen, så finns det inte plats för någon annan heller.”
”Men sådana där homosexuella och transpersoner de lever ju i synd.” Jo. Och jag måste erkänna att jag gör det också liksom alla andra som besöker vår kyrka. Det är av det skälet vi inleder varje mässa med en syndabekännelse. Men ändå rör vi kanske här vid själva kärnfrågan. För en del av oss är det här ett problem. Vi kan inte förstå hur någon kan vara homosexuell eller transvestit och vi söker efter en rationell förklaring. Och när vi inte finner den drar vi slutsatsen att det här är ett slags beteende som man lagt sig till med. Det förefaller vara enda förklaringen. Tänk om vi skulle fråga HBT-personerna själva hur de upplever sig? Det svar de flesta ger är att de inte heller kan ”förstå”, de bara vet att så länge de kan minnas så har det varit så här i deras liv. De har ingen upplevelse av att de skulle ha anammat en sorts livsstil. Ska vi våga tro dem på deras ord?
Vi tror ibland i kyrkliga sammanhang, att om det kom någon HBT-person då skulle vi minsann försöka ta emot honom eller henne med värme. Sanningen är ju bara att de finns redan mitt ibland oss. Den person du räcker handen till i fridshälsningen kan mycket väl vara en homosexuell eller transperson utan att du har en aning om det. Och då kommer tiotusenkronorsfrågan: Varför vet du inte det?
Nej, jag tror inte vi skall sätta upp en regnbågsfisk vid kyrkporten. Än. Jag tror helt enkelt inte vi har täckning för det. Först måste vi börja tala med varandra och inse var vi står. Vi måste börja fundera över vad vi är rädda för och varför. Jag tror inte att vi någonsin kommer till en punkt där vi alla tycker lika. Men kanske vi skulle kunna komma överens om att det viktigaste är inte att tycka lika, men att alla skall vara välkomna. Och veta det.