Regnbågsmärkt kyrka - igen

Blogginlägg av Åke Roxberg

Jag har tidigare skrivit om mina tankar om att regnbågsmärka en kyrka, ungefär som man kan göra när det gäller hur anpassad lokalen är för människor med funktionshinder eller om man serverar rättvisemärkt kaffe. Regnbågsmärkningen skulle då kunna innebära att en homo- eller bisexuell eller transperson som besöker t ex en gudstjänst skulle känna sig trygg. Trygg, därför att han eller hon skulle veta att här har man kunskap om sådana saker, man har pratat igenom det, och bestämt sig för att inte bara acceptera människor med sådan personlighet utan faktiskt välkomna dem.

Sedan jag skrev detta har jag från flera personer fått frågan om jag vill verka för en s k regnbågskyrka. Jag är inte riktigt säker på vad det innebär, men jag tror att det handlar om en kyrka/församling som är särskilt till för människor inom HBT-rörelsen. Om det är detta som är frågan, vill jag gärna svara ett bestämt NEJ! Det skulle vara lika konstigt och främmande för mig som att verka för en församling särskilt för vänsterhänta eller blåögda eller vad du vill. Min längtan är att församlingen skall vara en plats där man kan få andas ut och veta att här är man välkommen, accepterad och respekterad för den man är. I en sådan församling finns inga dolda motiv. I en sådan församling säger man inte: "Visst är du välkommen som du är, men (tyst) vi hoppas du ändrar på dig och anpassar dig till det som vi uppfattar som normen för hur man ska vara."

Jag återkommer ofta till den fantastiska berättelse som vi brukar kalla "liknelsen om den förlorade sonen", men som egentligen skulle heta: "Berättelsen om den glade fadern." Jesus berättar om vad fadern gör när han får syn på sin yngste son: "Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande med honom och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom."Observera att allt detta gör fadern innan sonen ens hunnit inom hörhåll, innan ett ord har sagts om vad sonen haft för sig och hur mycket han ångrar sig.

Jag drömmer om en församling som är så uppfylld av andras nöd, att man ivrigt ser efter dem man kan hjälpa. Att det är medlidande, omsorg och barmhärtighet som präglar mötet med andra. Och att det är vad människan behöver som är det viktiga.

Tyvärr ser vi alltför mycket av en kyrka (och jag är själv en del av den) som är så självupptagen att den inte har varken ork, tid eller lust att se sig om. Istället suckas det ofta tungt över alla dessa som inte tycks vilja komma till kyrkan. Men det är lätt att säga halleluja, och en helt annan att göra det. Vad skall förmå en kyrka/församling att s a s vända ut och in på sig och leva öppen mot världen? Jag tror egentligen bara det finns en väg, och den är att allt djupare reflektera över Guds fullständigt sanslösa, gränsöverskridande kärlek till alla människor. Johannes skriver i sitt första brev att "vi älskar därför att han först har älskat oss." It´s the other way around: Jag ska inte först älska Gud, jag ska först låta mig bli älskad av honom. Sedan...