Blogginlägg av Elisabet Tunström
Stjärnorna på himlen, som vi kan titta på om kvällarna, är mellan 1 miljard och 10 miljarder år gamla. De 92 grundämnen som finns på jorden, har byggt upp alla stjärnorna i universum. Så här spännande fakta kan man snubbla över, när man slötittar på tv:n en vanlig kväll. Vi människor är uppbyggda av stjärnstoff, alltså är vi samtidigt miljarder år - riktigt urgamla - som vi är våra 1 1/2 år, 9 år, 43 år eller 99 år unga. Coolt, skulle de barn och ungdomar jag möter, vilja beskriva det faktumet. (Är vi redan några miljarder år, känns det kanske lite onödigt att ha åldersnoja varje gång vi går in ett nytt årtionde.)
Tanken svindlar när jag försöker fördjupa mig i och förstå begreppen makrokosmos och mikrokosmos. Det gigantiskt stora och det mikroskopiskt lilla. Makrokosmos – universum och allt den rymmer, vintergatan, planeter, jorden, Växjö. Allt som snurrar runt; planeterna runt solen, jorden runt sin egen axel, månen runt jorden. Mikrokosmos – cellerna våra kroppar är uppbyggda av, elektronmolnen som omger atomkärnan i varje atom i oss. Det är rörelse överallt; hjärtat som slår, blodet som pulserar, lungorna som fyller oss med syre.
Och här på jorden, i en värld vi upplever som stor, lever vi våra liv. Med våra olika relationer till varandra - familj, kompisar, släkt, arbetskamrater, kyrkvänner. Så rör vi oss runt varann i vardagen. I min lilla värld, där tankar, känslor, upplevelser, erfarenheter utgår ifrån mig, där flätas mina bekymmer samman med glädjeämnena.
Mitt i allt det enormt stora och svindlande, varvat med det lilla, nära och verkliga där möter jag Gud, där tror jag på en Gud och upplever en Gud, som faktiskt bryr sig om just mig. Med mina bättre och sämre sidor, med mina drömmar och sorger, uppbyggd av stjärnstoff och formad av mina föräldrars kärlek, är jag en del av universum, en gren på mänsklighetens träd, ett antal årtionden i historien. Vilken spännande resa livet är!