Blogginlägg av Leif Adolfsson
Väl hemma efter några dagars vandring på ”El Camino”, den gamla pilgrimsleden i norra Spanien är det många tankar som rör sig i mitt huvud. När jag sitter och tittar ut över min skogsbacke som blir alltmer höstlik kommer bilderna från vandringen återigen för mig, nu i eftertankens klarnande ljus. Människorna, miljöerna, dofterna och de goda samtalen har gett min fortsatta livsvandring ytterligare dimension.
Vad kommer vandringsdagarna att betyda framöver? Medan jag funderar vidare kan jag genom en liten bildkavalkad låta er få följa med på min och mina arbetskamraters resa som tog oss ut i världen, men som var planerad som en inre resa att finna oss själva och varandra samt komma närmare Gud.
Pilgrimsled, steg för steg,
på väg mot inre samling.
Hjärteslag, andetag,
vi andas med Guds andning.
Vandra varsamt vägen,
steg av liv och tro
här går pilgrimsfärden,
öppna sinnens ro.
Vilka mål i livet, geografiska eller andliga har alla de människor som strömmar förbi oss på en stor flygplats? Vad drömmer de om? Hur ser deras livsresa ut?
Det är spännande att leka med tanken. De är livsresenärer liksom vi. Har de bortom det mål som flyget skall föra dem, ett livsmål med högre bestämmelse? Det vet bara de själva.
Den gamla pilgrimsleden ”El Camino” har för tusentals människor under århundraden varit en väg att söka Gud och finna sig själv. Idag har vandrings-leden fått ny aktualitet då många stressade västerlänningar upptäckt den gamla leden på nytt.
Pilgrimsvandringens nyckelord Långsamhet, Frihet, Enkelhet, Bekymmerslöshet, Tystnad, Delande och Andlighet ger en fingervisning om vad många nutids-människor söker.
Det gamla skogs- och lantbrukslandskapet inbjuder till allt detta. Det är en lisa för själen att till fots ta sig fram i det kuperade landskapet där så många människor gått före oss.
Att rasta är viktigt. Det är en del av ett liv i långsamhet, delande och andlighet. Den fysiska vilan är välbehövlig efter en stunds vandrande. Men lika viktig är den stilla stunden då man delar tankar med varandra, ber en bön och sjunger en psalm. Det är som någon sa, för att enkelt beskriva pilgrimsvandringens väsen, att kroppen får sig en duvning och själen får sitt. Det är precis så det är. I det förenklade livet på vandringen föds nya tankar och man ser på sina medmänniskor med helt nya ögon.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
När vi står vid pilgrimsstatyn en bit utanför Santiago de Compostela och har hela staden framför oss med katedralens spiror som blickfång känns det ändå, hur vacker utsikten än är, som att målet inte är det viktigaste. Karin Boye har fångat det när hon i sin dikt I rörelse skriver:
Nog finns det mål och mening i vår färd-
Men det är vägen som är mödan värd.
Så har vi äntligen nått slutmålet men vi är överens om att det ändå var vandringen som gav oss det vi så väl behövde, långsamhet, andlighet, enkelhet och delande.
På torget framför den stora katedralen, där traditionen säger att aposteln Jakob har sin grav, har mängder av pilgrimer slagit sig ner trötta efter vandringen men med en stor erfarenhet rikare som man nu småpratar med varandra om.
Här är de samlade nutiden vandringsfolk – pilgrimerna som söker målet och meningen med stunden här på jorden.
När jag sitter och tittar ut över min skogsbacke så känner jag mig tacksam för det jag varit med om. På sikt hoppas och ber jag att upplevelsen skall få bli till hjälp att skapa en rikare samhörighet mellan oss som fick dela våra tankar under några dagar. Men också att det kan bli till välsignelse i alla de möten med människor här hemma framöver.
