Leif Adolfsson
I lördags högtidlighölls Världscancerdagen för tredje året i rad i Växjö domkyrka. En stor skara människor hade sökt sig dit för att under en timmes tid lyssna till skön musik och kloka ord kring cancervård idag och inför framtiden.
Det som slår en när man sitter och lyssnar på de som arbetar med forskning och utveckling inom cancervården är hur långt man kommit i möjligheterna att bota allt fler människor som drabbas av en av våra största folksjukdomar.
Klinikchefen Göran Carlstedt talade om de många nya möjligheter som forskningen gett under åren. En forskning som varit möjlig genom alla gåvor som på olika sätt kommer cancerforskningen till goda. Idag arbetar man läkare och enheter emellan för att patienter skall få så god vård som möjligt. Här har vi nått väldigt goda resultat berätta han.
Men en sak som brister är rehabiliteringen efter det att man medicinskt blivit botad från sin sjukdom. Vad har själen tagit för skada? Hur har sjukdomen förändrat mig som person och min syn på livet? Det är frågor som är väldigt viktiga att fokusera på idag.
Barnläkaren Ann-Margreth Hotaling och barnsjuksköterskan Jenny Johansson talade om dessa viktiga frågor utifrån ett barnonkologiskt perspektiv. De flesta barn som drabbas av cancer kan idag bli botade. Men även här är omsorgen om familjen, både under behandling och efteråt, oerhört viktig. Det är i detta sammanhang vårt sätt att bemöta de som drabbas blir betydelsefull.
Min egen uppgift under den dryga timmen var att i några tankar och dikter ge lite funderingar kring hur vi alla bör handskas med de stora frågorna kring livet när saker och ting inte blir som vi tänkt oss.
En genomgående tanke genom hela högtidsstunden var att alltid bära på hoppet och tro att ingenting är omöjligt. Det handlar om att i ord och handling förmedla denna känsla till alla berörda. Vi behöver fylla oss med de tankar som gör att vi ser livet här och nu. Djupa vemodiga tankar kan förmörka allt det ljusa, fina och fantastiska vi har runtomkring oss. Carpe diem!
Vi får öva oss i konsten att tänka goda tankar. Lära oss att gå in i livets alla situationer, små eller stora, med en kort tanke av välvilja och meningssammanhang inför människor vi möter. En sådan tanke i sig gör inga underverk, men den hjälper oss att vara mer beredda när något går emot oss.
Vi skapar hos oss själva en kärlekens beredskap i vardagen. Och så förvandlas vardagsstunden till ett heligt möte med de människor som så väl behöver oss då livet inte är som vi kunde önska.
Jag vill verkligen tacka alla de medverkande för en fin högtidsstund och minst vill jag framföra ett tack till Allan Rogers, Moa Olofsson och Mathilda Svensson för undrbar sång och musik som så stämningsfullt omramade de goda tankarna.
Stunden och det vi fick lyssna till berörde oss alla.