Elisabet Tunström

Har varit med om en fantastiskt inspirerande helg kring att ”bygga gudstjänst”, med utgångspunkt från den gudstjänstform som vuxit fram på den skotska ön Iona. På 500-talet grundades där ett kloster, som förstördes under reformationen, men på 1930-talet fick det liv igen. En ekumenisk kristen kommunitet bildades, med både kvinnor och män. Nytt sång och musikmaterial för gudstjänsten har bl a John L Bell komponerat och författat, som verkar i kommuniteten.

Med prästen Leif Nahnfeldt (numera verksam vid Karlstad universitet), som översatt mycket av Iona-sångerna till svenska, som inspiratör och  medskapare, möttes vi i Johanneskyrkan för att tillsammans skapa söndagens gudstjänst. Där fick våra gåvor, livserfarenheter, tankar och idéer tas tillvara och vävas in i växelläsningar, dramatisering, sång, predikan, förbön, musicerande m.m. Resultatet blev en Livsbejakande, glad, innerlig, rörande, tröstande, och hoppfull Iona-inspirerad mässa.

 Att gå till gudstjänst hör för mig till livsrytmen. Det känns lika självklart som att andas. Tron måste delas med andra, det är själva dess kärna och innersta väsen. Och fastän alla inte känner varann i kyrkorummet, finns en gemenskap mellan bänkraderna, i psalmsång och delandet av bröd och vin. Och går man regelbundet till samma kyrka, blir vi till slut bekanta med varann. Gemenskapen får fortsätta över den efterföljande kaffekoppen, vi kan heja på varann om vi möts i affären. Ensamheten, som är ett av vårt samhälles stora gissel, kan brytas.

 Det är ett fantastiskt smörgåsbord av olika gudstjänster som våra kyrkor erbjuder oss vecka efter vecka – stillsamma och meditativa, karismatiska och fyllda av lovsång, härligt traditionella eller spännande nyskapande gudstjänster. Det är bara att välja och vraka. En timme i veckan för själens ro och kraftåterhämtning. En timme i veckan för gemenskap med gamla vänner och intressanta nya bekantskaper. En timme i veckan för att betänka livets mening och mysterium.