Blogginlägg av Åke Roxberg
Reaktionerna när vi i Trovärdigt nyligen prövade att inte ange vem som predikade vid de olika gudstjänsterna, blev starka, ibland arga, i något fall rent oförskämda. De som reagerade var till allra största delen trägna gudstjänstbesökare. Inte så konstigt kan man ju tycka, men det fick ändå mig att (ännu en gång) fundera över vad en gudstjänst är och varför man alls går i kyrkan.
När jag läser om de första kristnas gudstjänster i Apostlagärningarna så verkar inte predikan ha stått i centrum, utan bönen, lovsången och måltidsgemenskapen. Dels nattvardens måltid, dels den gemensamma måltid man höll i anslutning till gudstjänsten. Ibland blev gränserna oklara, så oklara att Paulus fick tala allvar med t ex församlingen i Korint.
Men det tycks inte råda någon tvekan om att det som verkligen drog människor samman var gemenskapen. Att få vara tillsammans, dela livets mödor med varandra och gemensamt tillbe Gud var för dessa kristna själva essensen av det kristna livet. Frestelsen att välja en favoritförkunnare fanns naturligtvis också hos dem. Så här skriver Paulus till de kristna i Korint:
När den ene säger: ”Jag hör till Paulus”, och den andre: ”Jag hör till Apollos”, är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
När vi väljer favoritpredikanter gör vi väl på samma sätt, vi tror att somliga är viktigare än andra, att somliga använder Gud, men andra inte. I varje fall inte lika mycket och i varje fall inte på det sätt som passar mig.
Men allvarligare är att vi inte bara säger ”nej tack” till en viss präst, vi säger ju också nej tack till församlingen som denna söndag samlas till gudstjänst. Och så blir församlingen försvagad, genom att jag och andra inte tycker att vi vill eller behöver vara där.
Förkunnelsen är viktig och har alltid varit det. Men när vi nuförtiden frågar oss varför det inte går så många i kyrkan så vore det fel att tro att det beror på predikan. Man frestas travestera skylten från saloonen i vilda västern: ”Skjut inte på predikanten, hon(han) gör så gott han(hon) kan!”
Det är min övertygelse att det som kommer att förmå mig att komma tillbaka till kyrkan även nästa söndag inte är predikan utan om jag på något sätt fick en relation till en annan människa, om jag anade en gemenskap där jag skulle få vara välkommen.
Ja, det går utmärkt att tala om kraften i förkunnelsen från predikstolen. Men låt oss inte glömma den långt starkare kraften i en kärleksfull gemenskap. Där den finns förkunnar den i handling om Guds kärlek till alla. Den sortens handlingskraftiga förkunnelse är kanske det som till sist kan förmå också mig att våga tro att när Johannes skriver att Gud älskar världen då är jag medräknad.
I det avseendet skiljer sig inte dagens människor ett enda grand från de människor som befolkade Korint, Efesus, Filippi och de andra ställen där evangeliet om Jesus först förkunnades.
Åke Roxberg